idasida

 

Hej på er! Jag blir innerligt rörd av att se hur många ni är som kikar in här dagligen, och så får jag ont i hjärtat av att jag bara lagt ner bloggandet. Jag har varken haft någon lust eller känt ett behov av att blogga de senaste året. Jättetråkigt, men Instagram är (tyvärr) ett enklare och snabbare sätt att nå ut när tid och ork inte riktigt existerar.

 

Men så händer saker i livet och plötsligt finns behovet där. Känslan av att behöva skriva av sig, sätta ord på tankar och känslor. Ni som följt mig länge känner nog redan till att jag gillar både yta och transparens. Att få inspirera med inredning, pyssel och diy-projekt - det är något jag verkligen går igång på! Men jag har också delat med mig av jobbiga saker förut, och fått ett helt otroligt stöd tillbaka. Jag tror att det många gånger har hjälpt mig. Att få en tröstande rad, få höra någon som känner igen sig, någon som kan komma med tips utifrån egna erfarenheter, eller nån som behövde höra mina ord för att inte känna sig så ensam. Vi är bara människor och livet är inte en dans på rosor.

 

Att skriva har alltid varit en form av terapi för mig. Jag har rätt ofta svårt att säga hur jag känner och vad jag tänker, men när jag skriver så kommer det mer naturligt. Här kan jag skriva precis som jag vill, jag kan välja vad jag vill dela med mig av och inte. Jag tror att jag behöver detta utrymme just nu, så får vi se hur länge det varar.

 

Jag har blivit utmattad. Utmattningssyndrom och sjukskriven. Jag visste att jag var slutkörd, jag har varit det alldeles för länge nu. Lustigt att det ska vara så svårt att ta det på allvar, tills något drastiskt händer. I mitt fall har håret trillat av. Jag har fått alopeci.

 

 

Efter blodprov, för att utesluta vitamin- eller järnbrist, problem med sköldkörtel osv, så stod det klart att detta är stressrelaterad alopecia areata. Nu visste inte denna läkaren så mycket om just alopeci, men jag har läst på massor på egen hand. Alopecia areata är en autoimmun sjukdom, där hår faller av i runda fläckar som kan sitta över hela kroppen. Håravfallet kan i ovanliga fall bli mer omfattande, med förlust av allt huvudhår – eller allt hår på hela kroppen. Sjukdomen kan triggas av emotionell stress, vilket det gjort i mitt fall. Ingen kan säga när/om fläckarna kommer att upphöra, eller om håret växer tillbaka osv.

 

När jag väl fattade att det är min psykiska ohälsa som gjort att håret trillar av så var det som en käftsmäll. Varför lyssnade jag inte tidigare? Nu är jag sjukskriven sedan några veckor tillbaka. Under de första två veckorna så var jag så himla trött. Gick mellan soffan och sängen mest hela tiden och la mig samtidigt som barnen. Jag är även nu väldigt trött och orkar inte göra så mycket under en längre stund. Enligt ordination så håller jag mig till att sova, vila, äta och andas frisk luft. Och eftersom jag är en kreativ själv ut i fingerspetsarna så innebär vila oftast någon form av skapande. Men är jag för trött så landar jag mjukt i soffan framför en film eller serie.

 

Detta är första gången någonsin som jag är sjukskriven. Jag har ärligt talat rätt svårt att förhålla mig till det. Ska jag känna mig sjuk varje dag? Ska jag se sjuk ut, så att folk som ser mig inte tror att jag fuskar? Om jag har energi under några timmar, borde jag inte vara på jobbet då? Jag vet ju egentligen svaret på dessa frågor, men jag kan inte hjälpa att det känns så. Jag har en hög arbetsmoral och tar ofta ett stort socialt ansvar där jag vill underlätta för andra och se till att saker flyter på bra. Den egenskapen har inte hjälpt mig som utmattad, snarare tvärtom. Det är den som fått mig att bita ihop lite för länge.

 

Nu blev det ett rejält första-på-länge-inlägg. Men det känns så himla skönt att skriva igen. Kanske att någon av er varit med om samma sak, eller går igenom något liknande just nu. Ni får mer än gärna skriva en rad eller två, ni andra också förstås! Hoppas att ni hittar tillbaka hit i alla fall, även om det inte är så mycket rosa moln och fluff för tillfället.

 

Puss och kram